Alla inlägg under april 2009

Av Ulrika - 24 april 2009 15:32


Säkert har ni sett Ursula. Om inte se här. Är ni sådana att ni avskyr magi och naket så klickan INTE på play ;)



ANNONS
Av Ulrika - 24 april 2009 14:13


Imorse när jag skulle till apoteket hade dom ännu inte öppnat. Vi ställde oss utanför, vi blev en rejäl skara. Mest pensionärer, och dom hade högljudda klagomål på förseningen, klockan var ju 10.01 gubevars.

Dom som inte hade rullatorer (jag var nog 25 år yngre än yngste gamlingen) vandrade likt osaliga andar framför gallret.

Kommentarer spreds likt skogsbrand i leden, och till slut kom en och öppnade, då var väl klockan 10.015 typ. Det var oro i leden.

Det hukades under gallret och det var kapplöpning till nummerlapparna. Jag förundrades över alla pigga ben, att jag hann fram som nr 3 var inte att jag var yngst och smidigast utan att jag helt fräckt genade och stängde öppningar för dom andra *skadeglad*


Det blev huggsexa vid automaten mannen framför mig som hade 2:an sa till sitt sällskap-det är snart vi i en triumferande ton.

Eftersom det just öppnade så trycktes två nummer fram direkt. Tvåan såsade kring tvålen, och hon i disken ropade - nr 2!! Men ingen kom och hon tryckte följdaktligen fram nr tre.

Jag travade fram som värsta travaren och började mitt ärende. Hon tryckte fram mig i datorn och började skriva ut läkemedelslapparna.

Då kommer tvåan och säger - Du hoppade visst över mig!

Hon svarade med att hon väntat och ropat och att man måste vara ganska snabb.

Och då svarar jag med sura gubben bredvid

- Jaa, och ändå var det rena gatloppet till nummerlapparna *fyndigt och lite irriterat*

Hon meddelade honom att han skulle komma näst i tur.


Efter ungefär två sekunder så säger han syrligt

- Du kan stryka mig. Jag kan inte vänta.       ...?


Han hann ta lapp före 18 andra, men han kunde inte vänta de två minuter mitt ärende tog. Märkligt fenomen, ålderdomen.

Ok, att det är närmare döden ju äldre man blir, men nog hinner man väl vänta på sin tur?


Samma gäller i affärerna. Ingen har så bråttom som pensionärer. Nästan ingen iaf.


En gång apropå bitch, så stod en äldre dam i parant päls och suckade och trampade. Hon irriterade alla i kön i och med att hon klev ur sin kö och gick fram och kollade hur många varor dom andra hade. Sen vimsade hon liksom mellan två kassor, som att hon trodde att hon kunde tränga sig mellan. Hon frågade inte om hon fick gå före, hon försökte hitta en spricka i kön.

Detta medföljde då att alla trängde i hop sig, som i trafiken ni vet, och hon fick fortsätta att sucka och trampa.

Då får jag nog och säger med sarkasmen flytande från hela min uppenbarelse.

- Om du har bråttom så kan du få gå före mig. Jag har gott om tid. Jag är pensionär!

Tyckte det var en finfin pik, känga eller direkt örfil.


Jag fick inga stående ovationer, men väl flinande blickar från resten av köer och kassapersonal..


Det gäller att kasta sig ur vägen när pensionärerna kommer. Jag vägrar bli sån. Eller så blir jag sån jag med, liksom för att hämnas. Leva ut ålderdomens irritation och bitterhet.

Vi får väl se Moahahahaa *skrattar djävulskt*


Inaffsädd

;)


ANNONS
Av Ulrika - 24 april 2009 12:44


Maken är orolig för att jag inte kommer att äta ordentligt när han är borta.

Och med all rätt.

Och det vet han.

Inte för att det numera är han som lagar nästan all mat för jag kan ju laga mat, men för att jag inte kommer mig för.

Först och främst, hur himla kul är det att laga mat till sig själv? Inte kul alls. Hur kul är det att äta själv? Nja, något kuligare men inte mycket.


När jag och Maken träffades så åt jag sällan, mer nära aldrig än någon gång.

Jag har haft ätstörningar i många år. Inte så att jag har avmagrat eller hetsätit, men jag har tvångsätit.

En lång period av mitt liv har jag mått pyton, och jag började tvångsäta för att helt enkelt klara mig.

Vad gjorde jag då?


Ja, jag handlade godis, chips, choklad, glass, fikabröd mm mm och dukade upp hemma. Jag var tvungen att ha mycket. Och sen åt jag. I mitt huvud då så myste jag. Jag hade mysigt.

Jag visste att något var lite fel, jag fick ju blickar på mina närmaste affärer, så jag blev tvungen att storhandla på affärer längre bort.

Jag låtsades att jag skulle ha fest. Eller kalas. Mumlade något i kassan så att jag kunde gå därifrån utan att skämmas.

Dom förstod säkert.


Jag gick upp i vikt. Inte så konstigt. Jag försökte banta med Viktväktarna och gick ner en hel del som jag sen åt upp på en månad. När jag bantade mådde jag psykiskt sämre. Började småfuska och mådde ännu sämre.


När jag kom hem från jobbet så dukade jag fram. Satte på tv´n och mumsade. Kände mig glad och hyfsad i sinnet. Ringde det på dörren så öppnade jag inte. Ville inte visa vad jag hade framme. Skämdes.


Denna tid är som tur är förbi. Jag tvångsäter inte numera, visst äter jag godis i smyg ännu, men det är det lilla. En fördel är ju att jag inte har stor magsäck, jag blir fort mätt. Däremot var ju min ämnesomsättning extremt låg och nu äter jag ju medicin mot den och känner mig piggare redan.


Men åter till nuet. För att göra en kort historia lång, så var jag och handlade nyss. Köpte lite chips, lite godis (eller stryk lite) lite glass och så faktiskt på slutet lite mat ;)


Jag vet att Maken kommer att förhöra sig. Förut så brukade pappa bjuda mig på mat ibland för han visste ju hur jag misskötte mig, men nu finns ju inte den möjligheten.

Nå, jag köpte lite fiskpinnar, risgrynsgröt, potatisburgare och fil.

Så ni ser mina vänner, Jag har numera chans att sköta mig. Lättlagat ska det vara. Värma gröt, koka pasta, steka, inget  fänsipänsi alls.

Bara mat. Och lite godis när jag känner mig ensam och övergiven.

Så, nu en tekopp och en smörgås. Ni ser, smörgås inte godis.

Duktig flicka *klappar mig på ryggen*


Vi skrives!

;)

Av Ulrika - 24 april 2009 10:52


Nu har Maken åkt iväg mot Sundsvall och fisket. Morgonen har varit hektisk. Var tvungen att åka till stan och apoteket imorse, upptäkte igår när jag skulle dela hans medicin att mitt förutseende varit helt enkelt dåligt.

Så jag fick åka iväg i rödaste rappet, dessutom fick Maken sin mobil såld igår kväll så jag lämnade den också. Två flugor alltså.

Kom hem, bredde mackor med ena handen och delade medicin med andra. Pussade Maken hejdå och vips var jag ensam.

Hm.. jag vet vad jag gör resten av dan iaf.

Röjer. Herregud hur här ser ut. Kläder som blivit ratade ligger överallt, papper, skor och allt möjligt har blivit liggande efter vår panikpackning.


Nå, jag har ju gott om tid. Med början senare.. först en bloggrunda innan jag ger järnet.. eller järnet och järnet, jag börjar väl i köket och sen får jag se ;)


Min Maken dammsög soffan som han lovat, kors i taket nästan. Så om det funnits en asigt stor spindel så gäller det inte längre lovade Maken på heder och samvete.

Så jag får tro på det.

Det är väl himla skitlöjligt att vara rädd för dom små krypen? Jo, det är det. Mitt förnuftiga jag säger mig det, men mina reaktioner något annat.

Troligtvis beror min spindelfobi på att min storasyster stängde in mig i soprummet när jag var liten. Hon tyckte väl det var kul. Men inte jag. Soprummet var fullt av vad jag kallar sopspindlar, små kroppar med jättelånga ben, ni vet själva kroppen är högt över marken och dom har ett par cm långa ben *ryser*


Kanske inte undra på att jag tycker dom är äckliga. Problemet är ju att jag får panik. Har fått det i bilen en gång, såg en liten spindel i taket och fick panik.

Om någon undrar så är det inte rätta situationen att få panik i en bil.


Små yttepyttespindlar går hyfsat, och krabbspindlar, dom som har ben som krabbor, men dom svarta asen, som springer så himla fort *hurvas*

Och eftersom spindlar finns överallt och kanske ffa ute på stugan som jag älskar och vill bo så länge det går på, så bör jag väl ta itu med saken.

Kanske jag ringer idag.

Kanske inte.


Vi får välan se.


Tjillevippen..

Av Ulrika - 23 april 2009 19:49


.... nej, spindeleländet är fortfarande borta. Jag hatar sånt. Jättemassormycket.

Och snart som det är soffläge med en bra film att se på *morrar*


Samtidigt som jag vill visa mig lite cool inför Maken, för att slippa en föreläsning - Du MÅSTE ju söka för det där.

Jag vet. Intet nytt.

Men inte kul. Inte kul alls.


Nå, lite packning återstår. Eller mycket packning. All packning om jag ska vara ärlig.

Och det kan jag ju vara. För er. För Maken säger jag att allt är under kontroll.

Det är gott om tid att panika...


Gott om tid *sliter mitt hår*


Tjillevippen

Av Ulrika - 23 april 2009 15:44


Nej, den har tyvärr inte återfunnits, spindeln. Till min stora förtvivlan, för jag vet ju att den finns någonstans, lurande och väntande. På sin stora chans...

Vi har varit in till stan, i löjlig förhoppning om att hitta en hyfsat billig mobil, bra täckning dvs Nokia, lång taltid och som man kan vika ihop alt skjuttelefon. Fanns någon? Mja, fanns och fanns. Inte som hade allt.

Jag vet inte hur många mobiler jag haft, och vissa var favoriter. Dom sa nu i en butik att det är kort livslängd på en telefon numera, annat var det förr.  Nu kostar en hyfsad mobil ganska till rejält mycket och man måste byta ofta.


Jag tror det är värsta försäljningssnacket. Två telefoner per år, det är ju hemskt om man ska acceptera det.

Nix säger jag. Nu är jag ute efter en ringtelefon, punkt och pricka. Inget mer. Inget blingbling eller fina funktioner. Sms och ringa, enkelt, och sen kunna lägga på och ringa upp på ett säkert sätt.

Fortsättning följer.


Datorn funkar dock ok. Mer än ok. Den är jättefin.

Och den som hanterar datorn dvs jag funkar också jättebra. Dessvärre funkar inte allt jag gör lika bra.

Därför jag har skjutaupp-sjukan så känner jag mig lite stressad. Jag har sytt Makens draperi av presenning, vi har handlat. Ungefär där står jag nu. Måste upp och vila för ryggen är ond, men sen måste jag packa åt Maken. Det är mycket att tänka på. Mycket kläder som ska tvättas, provas, packas, skor och ytterkläder *stressad*


Jag tror jag vilar på saken. Eller på min kudde och fantastiska Tempursäng, känns skönare. Dessutom är ju soffan spindelinfekterad. Maken har lovat mig att dammsuga den innan han far, inte pga spindeln utan pga det är för jobbigt för mig. Tungt och bängligt för en ryggskadad. Då har jag räknat med att spindeln också ryker, då kan vi skjuta soffan och se under..

Fiffigt va?


Inaffsädd!

Fårnaoätlist ;)

Av Ulrika - 23 april 2009 13:27


Det är frågan som gäller hemma hos oss. Jag höll på att paketera min telefon som jag sålt, letade kablar osv då jag med en chock såg en stor svart spindel kila fram över vardagsrumsgolvet.

Jag tycker dom är så himla äckliga. Kan nog kalla det fobi och jag har nu lovat Maken att söka för det, typ KBT eller liknande kan ju hjälpa mycket.

För problemet är ju att medans jag gick för att hämta en sko att trampa  ihjäl den så försvann den. Det värsta är när dom försvinner, jag sitter och spanar hela tiden och Maken blir galen. Jag spejar som värsta spanaren över golv, väggar och tak. Det har hänt ute på stugan att jag suttit i godan ro och läst när jag har sneglat åt väggen och där två decimeter ifrån var en stor jäkel.

Jag ljuger inte om jag säger att den var som en femkrona med benen, svart och jäkligt snabb.

Den kallas snabbus storus spindelhelvetius på latin. Den är inte giftig men kännetecknas av att den är så jäkla äcklig, och snabb. Jag, sjukpensionären, hinner knappt ikapp dom.


Katterna är då inte till hjälp. Fast jag bussat Allis på dom så struntar hon i faran och sussar vidare. Det äckliga är ju att jag fantiserar ihop scenarion där den kryper över mig, att den lurar vid någon kudde för att hoppa fram då det passar.


Det spelar ingen roll att jag faktiskt sett en stor brun hårig en på Cypern, dom som jobbade på hotellet tog den med en poolhåv. Sen såg vi massor av stooora kackerlacker och dom är också jäkligt äckliga.


Huvva, jag har gåshud bara jag tänker på det. Men nu ska jag tänka på nåt annat och åka till stan och handla åt Maken som åker iväg till fisket imorgon.. Konserver för hela slanten.


Ha det gott!

Fridens!

;) 

Av Ulrika - 22 april 2009 22:16


Hej Bloggagratis

Undrar lite försynt om ni hittat mitt inlägg. Det var gjort med mycken möda och stort besvär. Fast så mycket möda var det kanske inte, men det kunde ha varit.

Hur som helst så är det puts väck. Vill ha tillbaka det. Samma gäller kommentarerna jag skrev vid samma tidpunkt, jag yrkar på ekonomisk kompensation för psykiskt lidande för mig och de jag skrev kommentarer till.


Sen fixade ni ju till min månadsstatistik sist bloggagratis hade sitt mystiska falerande, är det så att ni numera uppdaterar månadsstatistiken månatligen, ist.f dagligen ni gjorde förr?

För min statistik står stilla, sen snart en vecka. Fixar ni det i rödaste rappet är det tokbra.


Hälsningar/

Ulrika utan månadsstatistik.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se